Desi mosaik utan Johannes Döparen 1315-1321 från kyrkan Frälsaren i Chora, Istanbul

Kristendom
En förenklad snabbeskrivning sammanställd och illustrerad av Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET. Faktainsamling från Wikipedia.

Kärnan i den kristna tron är att Jesus Kristus gav sitt liv och blev avrättad genom korsfästelse för människornas synders skull och att han uppstod från de döda på tredje dagen. Människorna har genom detta försoningsverk fått möjligheten till omvändelse och därmed förlåtelse och rening från synderna. Genom Jesu uppståndelse från det döda har hoppet om ett evigt liv också blivit en central lärosats inom kristendomen. De olika kristna trosbekännelserna (t.ex. den apostoliska och den nicaenska) tillkom för att ena (eller särskilja) kyrkans syn på vad kristen tro är och fungerar därför som en bra sammanfattning av gränserna för vad som ingått i begreppet kristen tro vid olika tidpunkter och platser.

Grundprinciperna i kristendomen

En enda Gud (monoteism)
Treenigheten, Gud är både Fadern, Sonen och den Helige Ande på samma gång, tre olika men på samma gång en.

Gud är omnipotent, allvetande och evig.
Jesus Kristus är Messias och både Gud och människa på samma gång.

Jesu födelse av en jungfru, människoblivande, uppståndelse, uppstigande till himmelen och återkomst.
Befrielsen från synd och död är endast möjlig genom Jesu person och handlingar. Speciellt genom att han offrade sitt liv genom korsfästelsen och hans uppståndelse, genom vilken människan är frälst och försonad med Gud.

Livet tar inte slut vid döden, utan människor kommer att få evigt liv.
Den sista dagen kommer Jesus att återkomma för att döma alla människor till antingen "evigt liv" eller "evig död".

Albertus Pictors beskrivning av treenigheten, 1400-tal, Luleå gamla kyrka

Den apostoliska trosbekännelsen (nyare översättning)

Vi tror på Gud, allsmäktig Fader himlens och jordens skapare.
Vi tror även på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre,
som blev till som människa genom den heliga Anden,
föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket,
uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån för att döma levande och döda.
Vi tror på den heliga Anden, den heliga, universella kyrkan,
de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse,
kroppens uppståndelse och det eviga livet.

Det centrala budskapet brukar illustreras med ett bibelställe, som kallas Lilla Bibeln (Joh. 3:16):
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."

Från en liten gren inom Judendomen till en världsreligion

Kristendomen uppstod ur judendomen under första århundradet e.Kr. Till en början betraktades kristendomen som en liten gren inom judendomen. Den nya tron spred sig dock snabbt kring Medelhavet även bland icke-judar tack vare flitig mission, inte minst av aposteln Paulus. Redan tidigt bestod församlingen i Jerusalem av både arameisktalande och grekisktalande judar. P.g.a. förföljelser och krig lämnade många av dessa Palestina och flyttade till andra delar av det romerska riket, bl.a. till Antiochia. Enligt Apostlagärningarna var det där som den nya trons bekännare började kallas för kristna. Den arameisktalande kristendomen tappade i betydelse, och Mindre Asien tillsammans med Syrien övertar rollen som Kristendomens kärnområde. Kristendomen spriddes västerut genom emigration och når snart rikets huvudstad Rom. Dit sänds även apostlarnas ledare Petrus, som anses ha blivit den romerska församlingens ledare (Biskop), vilket är grunden till dagens Påveämbete.

På 90-talet e.Kr skedde en definitiv brytning mellan Judendom och Kristendom. De kristna slutade att delta i judarnas gudstjänster och romarna insåg skillanaden mellan Judar och Kristna vilket ledde till att kristna inte längre behandlades med den tolerans som var brukligt mot judarna. Under 100-talet byggdes organisationen ut och varje församling blev självständig under en biskop.
En grupp tidiga teologer, Apologeterna, försökte försvara kyrkans tro mot förföljelser och intollerant behandling genom att knyta an till tidens filosofi och retorik och på så sätt skapa förståelse och nyfikenhet inför det nya . Andra grupper bröt helt med den kristna huvudtraditionen och bildade tidvis framgångsrika närbesläktade religioner. Bland dem fanns Gnosticismen, Markionismen och Montanismen.

Mycket tidig altartavla 400-500-tal, Arkeologiska museet Antalya

Kristendomen som maktfaktor blir ett hot

Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt vilket ledde till att de tidigare sporadiska förföljelserna från staten tilltog i styrka. Oron för samröre med Roms fiender, Sassaniderna och att de kristna faktiskt blivit en maktfaktor ledde till organiserade aktioner mot präster och utövare av den nya religionen. De svåraste förföljelserna inföll under kejsarna Decius och Diocletianus. Under kejsar Konstantin den store (tidigt 300-tal) förändrades situationen för de kristna som fick religionsfrihet och ökat inflytande. År 325 samlades biskopar från hela riket till det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. Därmed var grunden lagd för en rikskyrka. Under kejsar Theodosius den store på 380-talet blev kristendomen statsreligion och omkring 400 var hela det Romerska riket kristnat. Sedan tidigare var kristendomen statsreligion i Armenien och Etiopien. I slutet av 700-talet bryts det sista organiserade motståndet i de germanska rikena ner av Karl den store.

Kristendomen delas upp

Den organiserade kristendomen är uppdelad på en mängd olika kyrkor och trossamfund. Under de kristologiska striderna på 400-talet bröt flera kyrkor med majoritetslinjen. Dessa finns kvar än idag och brukar kallas orientaliska kyrkor. Även inom Romarriket skedde en splittring. En östlig- (Grekisk) och en västlig- (Latinsk) kristendom gled allt mer isär från varandra. En tydlig schism år 1054 mellan biskopen i Rom (Påven) och biskopen i Konstantinopel (Den ekumeniske Patriarken) ledde till att skillnaderna har permanentats i två olika kristna kyrkofamiljer: Den Romersk-Katolska kyrkan (och därur senare utbrutna kyrkor) samt de Ortodoxa Kyrkorna. Båda dessa har anspråk på att vara den mest ursprungliga och allmänneliga kyrkan, med direkt band från Jesu lärjungar och fornkyrkan.

I väst var det inte slut på striderna. Under 1500-talet protesterade munken Martin Luther ihärdigt mot att kyrkan sålde avlatsbrev och därmed blev han upphov till reformationen. Några teologer, bland dem Johan Calvin och Huldrych Zwingli, ansåg att Luther inte gick tillräckligt långt och drev reformationen i en än mer radikal riktning. Ett flertal olika kyrkor och samfund uppstod, en trend som fortsatt sedan dess. Som övergripande benämning på de kyrkor som uppstått i reformationens efterföljd brukar man använda ordet Protestanter. Skillnaden mellan de olika protestantiska samfunden kan vara mycket stor.

Stenrelief av ängeln Gabriel 400-500-tal, Arkeologiska muséet, Antalya

Synkretism och gemensamt ursprung

Abrahamitiska religioner (även kallad Abramitiska religioner) är en gemensam benämning för religionerna Judendom, Kristendom och Islam och används ofta för att beskriva synkretism, som är ett teologiskt begrepp med betydelsen religionsblandning, eller att en religion under nytt namn utvecklas genom inhämtande av det "bästa" från två eller flera etablerade religioner. Ovannämnda religioner räknar själva sina traditioner som härstammande från patriarken Abraham, som förekommer i alla tre religionernas heliga skrifter, även om Koranens berättelse skiljer sig från Torahns och Bibelns. Det har i liberalteologiska kretsar blivit allt vanligare att betrakta den enda gudomen i de tre religionerna som en och densamme. Oavsett teologisk inställning, har man inom Kristenheten sett ett särskilt samband mellan just den Islamska tron, Judendomen och Kristendomen. Detta yttrar sig bland annat i det faktum att en person som byter från en Abramitisk religion till en annan kallas konvertit (en som konverterat), medan en som konverterar från en icke Abramitisk trosuppfattning till Judendomen eller Kristendomen kallas proselyt (ungefär nyomvänd person).

Samhörigheten mellan Judendomen och Kristendomen står utan tvivel. Aposteln Paulus kallar på olika ställen i flera av de brev som finns med i Nya Testamentet de Kristna för "judar", medan de traditionella Judarna kallas för "judar av köttet". Känslan av samhörighet mellan Islam och Kristendom kan utläsas så tidigt som i medeltida litteratur, där Dante i sin Divina Commedia placerar Muhammed i Helvetets nionde krets, såsom en "splittrare av religionen". Detta visar visserligen på en stark avsky för Islam, men ändå ett erkännande av likheterna de två trosriktningarna emellan. På sina ställen i Koranen finns också en stark avsky för judar och kristna. De rättrogna uppmanas att aldrig lita på sådana, och att när tillfälle bjuds taga dem av daga. Samtidigt kan det alls inte förnekas att Islam genom Koranen i andra textpassager också betecknar Judar och Kristna som "Bokens folk", med en skyddad ställning i ett islamiskt samhälle.

"Säg: Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham och Ismael och Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för de andra profeterna av deras Herre; vi gör ingen skillnad mellan dem."
Koranen (2:136)

 

© Textbearbetning och bild Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET